Enligt Emma

Igår skulle Liten leta efter sin cykelnyckel. Hon letade i sängen och i sin gummistövel och så tänkte hon att den kanske ligger nere i tvättstugan. Hon orkade naturligtvis inte tända lampan utan höll i sig i väggen när hon gick ner för trappan (hur hon tänkte att hon skulle se en eventuell cykelnyckel där nere i mörkret har jag ingen aning om). Plötsligt snubblar hon i trappan och greppar det hon når på väggen, alltså underdelen av centraldammsugaren, som lossnar och faller över henne och drar ner henne för trappan där hon landar med huvudet före i betonggolvet.

Jag stod i köket och lagade mat och hörde smällen. Ett, två, tre...ahhhhh! Tre tysta sekunder när man hinner se allt elände i hela världen för ögonen. Rusade mot källaren och där ligger den lilla grisen med damm och sand och grus och allt möjligt annat över sig. Herregud, hon kommer att bli hjärnskadad. Invalidiserad. Icke pratbar. Hon kommer sitta i en permobil och jag kommer att få mata henne med äppelmos och epilepsimedicin. Eller betydligt värre, ännu en begravn... Men så lugnar jag ner mig och lyssnar. Hon skriker ju. Får bort dammsugaren och lyfter upp det hysteriska barnet och en halvtimme senare äter hon glasstrut i soffan (vår hemlis) med ett blåöga och mår alldeles utmärkt. Mitt blodtryck har fortfarande inte normaliserats.

Den där ungen går alltid omkring med blåmärken. Hon har ärr på hakan och ena foten och rivsår på armar och rygg. Hennes knän har en lilaaktig färg som är konstant och plåsterförbrukningen är skyhög. Vissa (dagisfröknar och distriktssköterskor) säger hurtigt att det tyder på friskhet när de tejpar ihop nån ny skråma. Och visst, kanske det. Men i så fall tyder det också på sjuklighet hos föräldrarna för varje sån här grej förkortar mitt liv det är jag säker på. Och det andra barnet, pojken, hur kommer det sig att han inte ser lika sargad ut? Är han inte frisk då? Jag vet inte, jag skulle bara vilja ha lite lugn och ro.