Enligt Emma

Imorgon är en stor dag och jag kommer inte att sova mycket i natt. Inte min dotter heller. Efter fem år i livet ska hon för första gången prova mjölk.

Redan när hon var spädbarn visste vi att hon var allergisk. Hon föddes med röda utslag över hela kroppen. Hormonprickar sa dom. Aldrig. Det kliade ju, ungen hade klåda. Efter varje amningstillfälle kliade det och magen gjorde ont trots att jag undvek att äta allt som skulle kunna orsaka henne problem. Jag blev smal och hon också. Pricktest vid fyra månaders ålder visade på mjölk, ägg och jordnöt. Sedan har mer tillkommit. Hennes första välling var mjölkfri, allergin kom från min bröstmjölk så hon har aldrig själv fått i sig mjölk. Magen gjorde fortfarande ont, trots mjölkersättningen. Blod i blöjan ledde till ny utredning och det visade sig att hon var så känslig att hon inte tålde mjölkersättningen heller, den var nämligen för lik mjölk så hon fick övergå till en annan sort uppbyggd på aminosyra. De sista åren har hon druckit rismjölk. Tills imorgon.

Klart jag är rädd. Det strider mot varenda förnuftig tanke att låta henne prova men samtidigt vill jag veta. Det ska ju växa bort, det har vi hört sen det första pricktestet. Och det är klart jag hoppas och tror att det går bra. Det gör jag verkligen. Men jag är rädd.

Och lillan grät hela kvällen. Hon är rädd. Det är ingen fara, säger jag, tål du inte så är det OK och tål du så är det OK. Vi behöver bara veta. Men hon vet hur mycket det kliar när man är allergisk. Hur ledsen man blir och länge det sitter i. Hur svårt det är att sova när händerna är skinnflådda och hur ledsen man blir när alla andra barn får äta choklad och ost. Inte för att hon vet hur det smakar men det ser gott ut. Jag och sonen tröstar och peppar. Jag tål ju nu, säger sonen, och det var inte alls farligt att prova. Men dottern är skeptisk.

Imorgon ska vi vara hela dagen på lasarettet om allt går väl. Går det inte kommer vi hem tidigt. Håll tummarna för att vi inte är hemma före fem!