Enligt Emma

Var visst lite snabb att ropa hej förra vändan. Att de backade med scheman berodde bara på att vi nu ska jobba var tredje helg med minimibemanning men ha ansvaret för betydligt mycket mer än tidigare. Så det var visst 1-0 till arbetsgivaren ändå. Har aldrig varit så arg under ett möte i hela mitt liv, hade en puls på säkert 180 utan att ens överdriva och händerna domnade och jag fick myrkrypningar i benen. Men jag sa vad jag tyckte och nu kan ingen säga att jag inte protesterade. Dessutom fick jag veta samma dag att jag tydligen är huvudhandledare för studenter. Utan att bli tillfrågad. Ja, jag jobbar verkligen i en annan del av Landstinget.

Mer elände; Min bil gick sönder. Skulle lämna in den för lagning och konversationen mellan mig och Verkstadsmannen var ungefär så här:
E: Min bil är trasig.
V: Så pass? Vad är fel?
E: Jag kan inte stänga av den.
V: Du kan inte vad?
E: Ja, motorn vill inte stängas av.
V: Eh... Har du vridit tillbaka nyckeln helt?
E: Ehum... Ja.
V: Är du säker?
E: Säker? Men jag kan ju ta ur nyckeln och bilen går ändå.
V: Så den står och går utanför nu då?
E: Nej... jag släppte ju upp kopplingen så det blev motorstopp.
V: Aha.

Nu är det fixat iallafall. Men jag börjar undra hur jag alltid blir insyltad i märkliga händelser. H vill inte jobba helger med mig längre och hon är inte den första som har bett om helgbyte. Men antagligen den första som fått hjärnskakning under mitt arbetspass.