Jobba, jobba, jobba
Så ser mitt liv ut. Fredag kväll, lördag dag. Sen hem och plugga hela kvällen för att kunna få ledigt idag vilket inte gick för jag hann inte färdigt med uppgiften igår. Och imorgon jobbar jag igen och sen Fängelse och skola nästa vecka. Men jag är ledig nästa helg! Både lördag och söndag! OCH J är också ledig. Vi slår väl ihjäl varandra innan lördag förmiddag...
J var och åkte skridskor med kidsen idag och de hade haft så roligt så. Nu ökar pressen på mig att följa med. Jag hävdar ju att om det var meningen att människan skulle skrilla skulle vi ha fötts med medar. Håller sådär eftersom jag faktiskt åker slalom fast mina fötter bara är halvlånga. Men slalom har ju en funktion iaf, man kommer ner för en backe rätt snabbt. Men skridsko? Köldskadade fötter och öm rumpa är allt det resulterar i. Och då har jag inte ens nämnt dåligt humör och splittrade familjer.
Bråk i helgen igen, var halvvägs till Belgien innan det blåstes av, hade till och med lämnat kidsen hos mamma. Nu hoppas vi att hon kommer hem till slut. Och inte i en liksäck. Så jäkla frustrerande att sitta här 167 mil bort och inte ens veta i vilket skick hon är i, hur illa slagen hon blev och hur hon mår. Och hon bara är så himla "ja men det är mitt eget fel" och "han är snäll egentligen". Som en skolbok om misshandlade kvinnor. Egentligen vill jag bara säga "Nej skit i det då men hör inte av dig till mig förrens du har lämnat honom". Men vad skulle det tjäna till? Då har hon en vän mindre och är ännu mer utsatt där borta. Och fortfgarande har jag hoppet om att hon faktiskt kommer hem.
J var och åkte skridskor med kidsen idag och de hade haft så roligt så. Nu ökar pressen på mig att följa med. Jag hävdar ju att om det var meningen att människan skulle skrilla skulle vi ha fötts med medar. Håller sådär eftersom jag faktiskt åker slalom fast mina fötter bara är halvlånga. Men slalom har ju en funktion iaf, man kommer ner för en backe rätt snabbt. Men skridsko? Köldskadade fötter och öm rumpa är allt det resulterar i. Och då har jag inte ens nämnt dåligt humör och splittrade familjer.
Bråk i helgen igen, var halvvägs till Belgien innan det blåstes av, hade till och med lämnat kidsen hos mamma. Nu hoppas vi att hon kommer hem till slut. Och inte i en liksäck. Så jäkla frustrerande att sitta här 167 mil bort och inte ens veta i vilket skick hon är i, hur illa slagen hon blev och hur hon mår. Och hon bara är så himla "ja men det är mitt eget fel" och "han är snäll egentligen". Som en skolbok om misshandlade kvinnor. Egentligen vill jag bara säga "Nej skit i det då men hör inte av dig till mig förrens du har lämnat honom". Men vad skulle det tjäna till? Då har hon en vän mindre och är ännu mer utsatt där borta. Och fortfgarande har jag hoppet om att hon faktiskt kommer hem.
Kommentarer
Trackback
