Slutstrejkat
Fick höra på eftermiddagen att Vårdförbundet accepterat ett bud och strejken var över. Hade väl inga större förväntningar men när jag såg avtalet började jag skratta. Jag har det problemet, på psykspråk heter det "inadekvata affekter". Och det håller i sig. Hela kvällen har jag känt mig extra uppåt och glad. Och då var avtalet lika värdefullt som en säck potatis. Eller ens det. Nu är jag ingen ekonom, det är jag den första att erkänna, men alltså 4 % och sen 3% och sen 2%. Är inte det liksom lägre än inflationen? Så egentligen strejkade vi i sex veckor för att gå back. Ja, jag ska väl inte klaga, jag får ju ett lyft med lägsta lönen. I mars 2009. 21100 riksdaler i månaden. Nej, jag tror inte att jag vill inte vara förtroendevald längre.
Min bebis fyller 8 år imorgon. Efter STOR vånda och mycket vacklande köpte jag en skateboard. Han kommer antagligen att bryta sina första ben redan imorgon men då har han iaf varit lycklig en stund. Han önskar sig frukost på sängen så det ska han väl få, tyvärr jobbar J förmiddag så det blir klockan 5 på morgonen. Någon som önskar väckning?
Vad annars? Vår Linnea har blivit stor och ska flytta hemifrån i helgen. Hon har bott här sen mars tror jag. Vi ska äta ostbågar och titta på Grey´s när hon kommer hem ikväll, mer sentimentala än så blir vi nog inte. Så nu har vi ett sovrum över om någon behöver. Vissa av mina vänner (Linda) påstår nämligen att jag har en tendens att vara mer vårdande än vad yrket kräver. Tror jag inte et dugg på. Men tomt blir det.
Och... ta da da ta ta taa! Uppsatsen är färdig! Tjoho! Min handledare har gett sitt OK och jag får gå upp med den för examination i nästa vecka. Vilket i och för sig är det värsta av alltihopa men sen är jag färdig. Helt slut för att vara ärlig. Så tänk på mig på onsdag.
Prestationsångest
Barnen leker ute och maken är på fest och jag BORDE VERKLIGEN jobba med min uppsats. Men plötsligt finns det så mycket annat som är urviktigt och som faktiskt måste göras just nu. Lusläsa aftonbladet.se till exempel. Eller försöka beställa hem en ny ringsignal till min telefon (fast där har jag redan gett upp, vad fan är WAP?). Sen hittade jag en trevlig båt på blocket som kanske kunde vara nåt, tyvärr kostade den 185000 och det var exklusive trailer men ändå. Saken måste ju övervägas.
Hade handledning i veckan och handledaren sa att det finns hopp om livet. Ja, så sa hon inte men det var så jag upplevde det. Så med lite ny energi satt jag uppe en natt och nu ser jag nästan slutet. Och ändå är det så himla motigt.
Har blivit kallad på intervju, samma dag som skolavslutningen. Det blir min första någonsin. Min första riktiga, jag räknar inte den med chefen och samordnaren när de frågade när jag kunde börja och inget mer :-). Vad brukar de fråga egentligen? Bästa och sämsta sidor har man ju hört om. Men jag vet fortfarande varken ut eller in. Kanske dumt att fundera för mycket innan man har nåt att ta ställning till men jag vill ju inte heller gå igenom en massa tester och grejer i onödan. Känner lite att det beror på vad som erbjuds. Inte så mycket lönemässigt, jag vet ju att det blir bättre oavsett men vad som ingår i tjänsten. Ska man vara en utöver och täcka där det behövs och inte ens ha ett eget kontor så nej tack. Och handlar det om förstärkning på en somatisk avdelning så får det också vara. Men får jag behålla och vidareutveckla min psykiatriska kompetens så är det klart jag är intresserad.
Linnea frågar "Ska vi åka till Polen, ska vi åka till Finland?" Det är nåt nytt land varje dag. Just nu orkar jag knappt åka till ICA. Det tar på krafterna att jobba heltid och plugga heltid. Dessutom barnens hundratusen aktiviteter. I torsdags tvingades jag på samkväm. Det värsta jag vet. Brännboll, barn mot föräldrar. Sånt mår jag riktigt dåligt av. Ja, jag får faktiskt ångest. Jag passar inte in där. De stiliga, välklädda föräldrarna med sina perfekta matsäckar och kaffetermosar som på nåt underligt vis redan känner varandra och har saker att säga till varandra. Sen kommer jag med en handväska med varsin banan i, glömde drickan och maten. Det var så jobbigt att jag efter en timme låtsades att vi glömt medicinerna hemma och var tvungna att åka. Nästa gång måste det vara Js tur.
Rikspucko
Fick höra att det finns en liten chans (risk) att jag måste testas. Om man klarar intervjun blir man tydligen skickad till Pliktverket för att göra en massa tester om personlighet och så. Så jag skulle förbereda mig lite. Först personlighetstest. Här är jag:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.
Sen gav jag mig på IQ-test. Hittade ett snabbtest som jag gjorde. Svaret var i stort: Ca 97% av befolkningen har högre IQ än du och din IQ är lägre än vad testet uppmäter. Underbart. Jag bryr mig inte om siffror eftersom jag ändå är sifferblind men att jag var så dum? Och tänk på Pliktverket: "Ja, intervjun och din tidare erfarenhet är oklanderliga men alltså, din IQ. Vi inom statlig verksamhet kräver att man åtminstone överskrider en fiskmås i IQ så tyvärr... Tack men nej tack". Och jag svarar: "Well, my mama always says that life is like a box of choclates..."
Min logik blir tyvärr mer och mer lik min mammas. Alla som träffat henne vet vad jag menar. Var och handlade idag och hade skrivit en inköpslista. Hade använt lite förkortningar och när jag kom till "HS" stod det helt still i huvudet. Felskrivning av HP-sås? Hårschampo? Nej, kom inte på det. "Flingor" stod det sen och jag hämtade ett paket Corn Flakes. När jag kom hem insåg jag att det jag hade menat att jag skulle handla var HallonSylt och fiskmat. Shit vad skrämmande. Precis som morsan.
Berättade för J om min intelligens, tänkte att han borde få veta vad han gett sig in på (borde han iofs ha räknat ut efter att ha bott ihop med mig i 11 år). Han var vänlig nog att säga att något antagligen blivit fel. Vi tjafsade om det ett tag och till slut letade han upp Mensas test och jag gjorde det. 125 hade jag då. Ja, det var ju bättre. Men nu vet man ju varken ut eller in. Beror det på dagsformen? Nej, jag tackar nog nej till Pliktverket. Antagligen var det första testet korrekt och jag är stans rikspucko. Och då är det bäst att inte veta om det.
What? Was? Pardon?
Vaknade vid tre och kunde inte somna om. Det gjorde så fruktansvärt ont i örat. Fattade inte vad det var först, tänkte att det kanske var tandvärk eller så men det var verkligen örat. Gav upp efter en timme och gick ner och tog en halv Alvedon. 45 minuter senare släppte det och jag fick sova en timma innan klockan ringde. Mådde hur bra som helst på jobbet ända fram till lunch när det började göra ont igen. Syster M tittade med otoskopet och sa "Oh boy". Ilsket rött tydligen. Vid 31 års ålder (jo i två veckor till!) har jag fått mitt livs första öroninflammation. "Du måste be dr S skriva ut antibiotika" sa M. Nja... Alltså jag har aldrig ätit antibiotika i hela mitt liv och om jag ska börja med det får det nog vara lite värre än så här. Syster M lyckades övertala mig till en öronsalva, så långt sträckte jag mig. Så nu hör jag ingenting, men förutom det mår jag prima. När det gör ont tar jag en halv Ipren.
Måste vara i skolan imorgon, värdelöst. Jag vill jobba. Hade en bra dag i fängelset idag, drev omkring och snackade här och där, drack kaffe och fixade lite. Fick ändå massor gjort på nåt konstigt sätt. Har skrikit till killarna på både franska och tyska och inte kunnat höra vad dom svarat. Så borde alla dagar vara. Ska vara åhörare imorgon och vi måste tydligen delta aktivt. Försöker få ork att läsa arbetena men det är för oinspirerat just nu. Kanske imorgon på tåget.
Kastar mig över datorn så fort jag kommer hem för att se om strejken är över. Har en känsla av att det närmar sig nu. Det måste det göra, jag kommer ju ingenstans. Eftersom man inte kan löneförhandla under strejken så står ju allt still och inga beslut kan fattas. Dessutom har jag gett upp hoppet lite, tror vårdförbundet kommer lägga sig igen och vi får några hundringar. Jag vinner nog lite i vilket fall för lägstalönen kommer nog höjas och min är ju under all kritik men mer än så blir det nog inte. Tyvärr.
När jag kört hem L idag från dagis (hon är frisk, V var feberfri först idag)sa hon "tack för skjutsen". Ja, jag var ju liksom tvungen, sa jag. "Nej du mamma, jag klarar mer än somliga tror" svarar hon.
Vid middagen drog hon sitt ess ur armen:
"Varför kommer inte björnen in på discot?"
eh... ingen aning...
"För han har glömt sitt idekort".
Å vad jag längtar tills hon blir tonåring!
How was school?
Sommarn kom och gick. Vi har iallafall hittat till Framnäs, något som vi letat efter i tre år snart. Ja inte varje dag förståss men vi har åkt ner till parkeringen och spanat ett par gånger varje sommar, hur 17 ska man kunna förstå att man ska gå bakom ett båthus och över en bro? Nå, nu hittar vi äntligen. Vi finåkte i finbilen hela lördagen, åkte runt och fikade på olika ställen bara. Söndagen spenderade jag med att analysera i min uppsats :-(.
Vissa människor bara suger musten ur en med sin negativa energi. Har inga bra strategier alls för såna. Men jobbigt är det. Och nu funderar jag igen, kanske inte har det så dumt egentligen...
Båda barnen sjuka, V hade 40,3 när jag kom hem. Då föll till och med jag till föga och gav ungen lite Alvedon. Och självklart blev han helt vild så fort febern gick ner, precis vad jag var rädd för. Nu ligger han i sängen och kan inte sova. Lilla L har bara 39,2 så hon fick ingen Alvedon. Hon hade ont i halsen och fick isglass istället. God effekt :-). Hon sover dessutom. Imorgon ställer svärfar upp och vaktar så jag kan jobba. Jag försöker alltid smita undan när det är dax för vård av barn. Jag är helt enkelt kass på att vårda privat. Jag är kass på högläsning och brädspel och TV-spel är helt kört. Så oftast fastnar jag framför datorn och barnen framför TVn och så går dagen. Fast just imorgon skulle det kanske vara lockande...
Kommer osökt att tänka på ett citat från... just det Napoleon Dynamite:
Grandma: How was school?
Napoleon Dynamite: The worst day of my life, what do you think?
Åter på fast mark
På kryssning med psykpersonal... Ja kära nån. Men roligt hade vi, skulle vilja lägga ut lite bilder men det vore för taskigt. Det bästa? Tja... när A undrade vad "allmänheten" var egentligen eller när C kom tillbaka till hytten med samma otända cigarett i handen som hon hade när hon gick för att röka tre timmar tidigare. Dessutom skulle ni ha sett när jag buggade loss med R... vackert som fasen tror jag.
Har haft dagen från helvetet idag på fängelset. Kan inte människor bara vara friska? Och trevliga? Men det vore väl att begära för mycket. Sen känner jag mig som världens sämsta sjuksköterska, lovade en salva till en kille och jag glömde bort det. För mig är det otroligt hemskt, jag lovar inte saker särskilt ofta och när jag lovar så håller jag det. Men det var så mycket hela dagen och... det är bara att be om ursäkt imorgon. Eller bara och bara, har nog förlorat en hel del trovärdighet där.
Pratade med L idag på telefon, hon är nyopererad, bakis och hög på Ketogan och den mest positiva människa jag vet (och då menar jag även utan opioider). Jag har inga tvivel alls på att hon kommer bli helt frisk, något annat vore helt enkelt inte rimligt. Men jag saknade henne på jobbet idag.
Turungar
Förra året blåste det så mycket att de inte kunde tända brasan och året innan dess regnade det och J jobbade och jag var trött och "glömde" berätta för barnen att det var sista april. Men igår drog vi iväg och det var som att vi fick en ursäkt för de tidigare åren. Det var trevligt, kan inte komma på nåt bättre ord. Vi köpte några lotter när vi kom och sen spelade barnen på chokladhjulet. Och V vann. Han var så stolt över sina godispåsar och sin chokladkaka. Sen kastade vi pil allihopa. Och då vann J och L ännu mera godis. Brasan tändes och på vägen tillbaka till bilen kollade vi dragningen av lotterna och... jo då. Lilla L vann första pris och fick välja en korg full med mat. Efter mycket möda valde hon den med mest godis. Det var inte så mycket hon tålde i den men hon fick sälja det dyrt till oss och sen köpa nytt så det gick bra. Hon har till och med försökt sig på thét hon vann men det var tydligen äckligt :-).
Idag drog vi iväg till Barkarby efter viss förhandling med maken. Men när vi väl åkt var han nöjd, tror han ville prova GPSn. Men, min shoppingolycka håller i sig, ett par skor och ett par halvbra jeans var allt jag kom hem med.
Uppsatsen... Ja. Fyra intervjuer klara och färdiga och jag har börjat med analysen. Men det är MYCKET kvar. Deadline 2 juni. Och jag SKA klara det :-).Fast det är ju så mycket roligare att jobba...