Prestationsångest
Barnen leker ute och maken är på fest och jag BORDE VERKLIGEN jobba med min uppsats. Men plötsligt finns det så mycket annat som är urviktigt och som faktiskt måste göras just nu. Lusläsa aftonbladet.se till exempel. Eller försöka beställa hem en ny ringsignal till min telefon (fast där har jag redan gett upp, vad fan är WAP?). Sen hittade jag en trevlig båt på blocket som kanske kunde vara nåt, tyvärr kostade den 185000 och det var exklusive trailer men ändå. Saken måste ju övervägas.
Hade handledning i veckan och handledaren sa att det finns hopp om livet. Ja, så sa hon inte men det var så jag upplevde det. Så med lite ny energi satt jag uppe en natt och nu ser jag nästan slutet. Och ändå är det så himla motigt.
Har blivit kallad på intervju, samma dag som skolavslutningen. Det blir min första någonsin. Min första riktiga, jag räknar inte den med chefen och samordnaren när de frågade när jag kunde börja och inget mer :-). Vad brukar de fråga egentligen? Bästa och sämsta sidor har man ju hört om. Men jag vet fortfarande varken ut eller in. Kanske dumt att fundera för mycket innan man har nåt att ta ställning till men jag vill ju inte heller gå igenom en massa tester och grejer i onödan. Känner lite att det beror på vad som erbjuds. Inte så mycket lönemässigt, jag vet ju att det blir bättre oavsett men vad som ingår i tjänsten. Ska man vara en utöver och täcka där det behövs och inte ens ha ett eget kontor så nej tack. Och handlar det om förstärkning på en somatisk avdelning så får det också vara. Men får jag behålla och vidareutveckla min psykiatriska kompetens så är det klart jag är intresserad.
Linnea frågar "Ska vi åka till Polen, ska vi åka till Finland?" Det är nåt nytt land varje dag. Just nu orkar jag knappt åka till ICA. Det tar på krafterna att jobba heltid och plugga heltid. Dessutom barnens hundratusen aktiviteter. I torsdags tvingades jag på samkväm. Det värsta jag vet. Brännboll, barn mot föräldrar. Sånt mår jag riktigt dåligt av. Ja, jag får faktiskt ångest. Jag passar inte in där. De stiliga, välklädda föräldrarna med sina perfekta matsäckar och kaffetermosar som på nåt underligt vis redan känner varandra och har saker att säga till varandra. Sen kommer jag med en handväska med varsin banan i, glömde drickan och maten. Det var så jobbigt att jag efter en timme låtsades att vi glömt medicinerna hemma och var tvungna att åka. Nästa gång måste det vara Js tur.
Hade handledning i veckan och handledaren sa att det finns hopp om livet. Ja, så sa hon inte men det var så jag upplevde det. Så med lite ny energi satt jag uppe en natt och nu ser jag nästan slutet. Och ändå är det så himla motigt.
Har blivit kallad på intervju, samma dag som skolavslutningen. Det blir min första någonsin. Min första riktiga, jag räknar inte den med chefen och samordnaren när de frågade när jag kunde börja och inget mer :-). Vad brukar de fråga egentligen? Bästa och sämsta sidor har man ju hört om. Men jag vet fortfarande varken ut eller in. Kanske dumt att fundera för mycket innan man har nåt att ta ställning till men jag vill ju inte heller gå igenom en massa tester och grejer i onödan. Känner lite att det beror på vad som erbjuds. Inte så mycket lönemässigt, jag vet ju att det blir bättre oavsett men vad som ingår i tjänsten. Ska man vara en utöver och täcka där det behövs och inte ens ha ett eget kontor så nej tack. Och handlar det om förstärkning på en somatisk avdelning så får det också vara. Men får jag behålla och vidareutveckla min psykiatriska kompetens så är det klart jag är intresserad.
Linnea frågar "Ska vi åka till Polen, ska vi åka till Finland?" Det är nåt nytt land varje dag. Just nu orkar jag knappt åka till ICA. Det tar på krafterna att jobba heltid och plugga heltid. Dessutom barnens hundratusen aktiviteter. I torsdags tvingades jag på samkväm. Det värsta jag vet. Brännboll, barn mot föräldrar. Sånt mår jag riktigt dåligt av. Ja, jag får faktiskt ångest. Jag passar inte in där. De stiliga, välklädda föräldrarna med sina perfekta matsäckar och kaffetermosar som på nåt underligt vis redan känner varandra och har saker att säga till varandra. Sen kommer jag med en handväska med varsin banan i, glömde drickan och maten. Det var så jobbigt att jag efter en timme låtsades att vi glömt medicinerna hemma och var tvungna att åka. Nästa gång måste det vara Js tur.
Kommentarer
Trackback
