VIRUS
Helg. Finmiddag med fyra rätter på fredagen, tonfisktartar och king crabs och jag vet inte vad. Allt var gott utom efterrätten, men jag är ingen riktig efterrättsmänniska heller. J vaknade och var på uselt humör på lördagen. Han misstänkte att han fått ett VIRUS och var trött och matt. Jag fick kolla blodtrycket som var högst normalt men han orkade knappt reagera på vad jag sa, han bara viftade slött med näsborrarna.
"När barnen var badade och lästa för och försiktigt nedlagda i sina renbäddade sängar ringde telefonen. Vem kan det vara, tänkte Emma. Hon skulle precis göra iordning middagen till de hemlösa som hon brukade bjuda hem varje kväll och klockan var inte riktigt så mycket att hennes åtaganden som jourhavande vän hade börjat. Tänk om något hänt? En rysning kröp längs ryggraden när hon lyfte luren. "Hallå?" "Det här är doktor Allvarlig från Intensivsjukhusets intensivvårdsavdelning. Vi har din make här." Tiden stod stilla för en sekund innan hon fann sig och frågade "Vad har hänt?" Doktorn svarade, allvarligt "Tyvärr är det riktigt illa. Vi misstänker att han har fått ett VIRUS." Emma kunde knappt andas. "Ett VIRUS? Och hur ligger blodtrycket?" Doktorn tvekade lite innan han svarade "Högst normalt."
I en dimma lyckades hon ordna barnvakt och tog sig till det intensiva sjukhuset. Hon visades till rätt avdelning och där, i en säng med många filtar, låg han, hennes make sedan 12 år. "Johan!" Hon försökte igen "Johan!". Inget svar. Doktorn tittade beklagande på när hon knäböjde vid sängen. Plötsligt röde sig makens ena lillfinger. "Johan! Kan du höra mig? Om du kan höra mig, vifta två gånger med näsborrarna för ja och en gång..."
Emma! Jaha, tillbaka till verkligheten. Maken piggnade till och jag åkte på mogendans. Kom hem och spenderade natten med att höra sonen kräkas. Underbara liv.
"När barnen var badade och lästa för och försiktigt nedlagda i sina renbäddade sängar ringde telefonen. Vem kan det vara, tänkte Emma. Hon skulle precis göra iordning middagen till de hemlösa som hon brukade bjuda hem varje kväll och klockan var inte riktigt så mycket att hennes åtaganden som jourhavande vän hade börjat. Tänk om något hänt? En rysning kröp längs ryggraden när hon lyfte luren. "Hallå?" "Det här är doktor Allvarlig från Intensivsjukhusets intensivvårdsavdelning. Vi har din make här." Tiden stod stilla för en sekund innan hon fann sig och frågade "Vad har hänt?" Doktorn svarade, allvarligt "Tyvärr är det riktigt illa. Vi misstänker att han har fått ett VIRUS." Emma kunde knappt andas. "Ett VIRUS? Och hur ligger blodtrycket?" Doktorn tvekade lite innan han svarade "Högst normalt."
I en dimma lyckades hon ordna barnvakt och tog sig till det intensiva sjukhuset. Hon visades till rätt avdelning och där, i en säng med många filtar, låg han, hennes make sedan 12 år. "Johan!" Hon försökte igen "Johan!". Inget svar. Doktorn tittade beklagande på när hon knäböjde vid sängen. Plötsligt röde sig makens ena lillfinger. "Johan! Kan du höra mig? Om du kan höra mig, vifta två gånger med näsborrarna för ja och en gång..."
Emma! Jaha, tillbaka till verkligheten. Maken piggnade till och jag åkte på mogendans. Kom hem och spenderade natten med att höra sonen kräkas. Underbara liv.
Kommentarer
Trackback
