Enligt Emma

Skrev ett inlägg igår men det var så negativt så jag raderade det. Men just nu är det motigt. Fick ett till tråkigt besked igår, en av Sveriges absolut bästa psykiatriker har dött. Han var också en av de trevligaste. Jag kommer att sakna honom och det kommer inte bli sig likt på jobbet. Även fast man vet hur det fungerar med liv och död är det varje gång helt obegripligt hur en människa kan vara så full av liv en stund och borta i nästa. Tråkigt.

Ls födelsedag gick hyggligt. Lite stressigt på eftermiddagen när hon skulle hinna klippa sig och ta hål i öronen och sen hem för firande, men det gick bra. Hon blev väldigt glad för alla presenter och sa att hon hade haft en perfekt dag. Själv var jag mycket trött när jag äntligen kom i säng.

Det är nåt som kryper i mig och jag vet inte vad. Det känns obekvämt eller kanske nervöst. Nåt är på gång. Eller är det nåt annat som stör mig? Vi bara står och stampar känns det som, som jag sa till grannen är vi tillbaka på ruta noll (lite väl dramatiskt, ruta ett brukar man väl säga?). J blev erbjuden nytt jobb med nya skift men tackade till slut nej för de erbjöd så larvig lön. Och nu när han sa nej vet vi inte om vi vill gå vidare med huset vi såg. Och då är vi tillbaka till att diskutera inglasning av altanen vilket bara är intressant om vi ska bo kvar. Gah. Ni förstår min frustration? Men det är nåt mer också men jag kan inte sätta fingret på vad.