Hemma hos Emma
Har inget nytt att tillföra men jag skriver ändå. Visst är det underbart inspirerande att fortsätta läsa något som börjar så? Ja, så är det iallafall, läs eller inte.
Skolan kan jag sätta ett kryss i rutan för, nu väntar jag bara på att betyget ska komma in så jag kan få ut examen. Jobbet har nog gått till någon annan, har inte hört ett ljud utom att det snart är klart och eftersom jag inte är tillfrågad så... Lite sorgligt är det ju eftersom jag inte kommer kunna jobba extra i höst då jag går in på mitt vanliga schema så nu är det bara drygt två veckor kvar där. Och jag har trivts väldigt bra, det är ett roligt jobb. Och nu var jag inte sarkastisk.
Mina fingrar är lika trasiga och jag funderar på amputation. Det är verkligen jobbigt att inte kunna använda händerna som man vill. Har provat alla salvor vi har hemma (och tro mig, det är en hel del) men ingen ger ens lindring. Får panikångest vid tanken på att tvätta håret eller diska, det absolut värsta för händerna. Så jag sitter här med otvättat hår och tomma Happy Mealkartonger och tycker synd om mig själv. Skulle så gärna äta choklad men jag får inte upp förpackningen för fingrarna gör ont och jag orkar inte hämta en sax.
J jobbar kvällsskift och barnen ville så gärna se Allsång på skansen så vi åt sen middag framför TVn. L är förtjust i Christer Sjögren, gud vet varför. Hon dansade och sjöng med till I love Europe. V såg mest ut att vilja skära sig i armarna och jag kan relatera till det. Sen blev barnen osams för L stal Vs innebandyglasögon och hade dom på sig när hon dansade. V försökte ta tillbaka dom och då sa L att hans bandage var löjligt (han har ett psykologiskt bandage på armen efter ett fall från en gunga), vilket det faktiskt är. Tårar och utspel. L är helt klart dramatikern i familjen men V backar inte för att förolämpa. En underbar kväll är till ända. Bara sex kvällar kvar tills J är hemma och jag kan göra nåt vettigt. Men då orkar jag väl inte.
Etyliker
Linnea fick igång mig igår när hon avslöjade att de tillåter sina doktorer att kalla vissa människor för Etyliker. Och visst, det vet jag ju, jag läser ju remisserna, men inte trodde jag att Linnea ställde upp på det. Inte konstigt att medicin och kirurgi och ortopedi och allt vad det är, ser ner på psykiatrin, de verkar inte ens veta att vi använder diagnossystem.
Så här ser jag på saken: Om jag använder mig själv och böcker som en metafor. Jag läser böcker. För mycket böcker. En somatisk läkare som skulle vilja remittera mig till psykitrin för hjälp (ja, men det var en metafor sa jag ju) skulle kalla mig Litteraturiker. Eventuellt Bokist. I vilket fall, på psykiatrin undrar de om jag får fysiska följder om jag inte läser böcker, blir jag abstinent, behöver jag läsa mer böcker än jag gjort tidigare för att uppnå samma effekt och när jag inte läser, känner jag då ett sug efter böcker? Ja, visst längtar jag efter böcker och så men abstinent, nej. OK, jag är inte Bokberoende. Men jag läser så mycket att mitt sociala liv blir lidande, vissa månader lägger jag alldeles för mycket pengar på böcker och ekonomin känns av. Böckerna ställer till det för mig. Diagnos: Bokmissbrukare. Och det är inte oroande för sjukvården, jag kommer inte få några krampanfall och jag kommer inte börja dilla och; Voilá; jag slipper sluten psykiatrisk vård. Terapi kanske kan vara något för mig men det ligger mer hos kommunen och deras missbrukarvård.
Och då förstår ni vart jag vill komma, vilken behandling behöver en etyliker egentligen? Ja, jag har ingen aning. Men om psykiatrin skulle skriva remisser för konsultation angående Blodtryckist kan jag tänka mig att somatiken skulle vilja ha ett förtydligande, eller? Om man inte vet skillnaden på beroende och missbruk när det gäller alkohol så är Alkoholist att föredra framför Etyliker. Fråga patienterna får ni se.
Trasiga fingrar
Man skulle ju kunna tro att L har ärvt sina eksem av mig men tyvärr har det visat sig att jag har ärvt mina eksem av henne. Har aldrig haft eksem (vad jag minns) och i våras började det med eksem under ögonen, tror jag skrev om det faktiskt. Nu har mina fingertoppar spruckit och är skinnflådda och jag är helt handikappad. Det gör jätteont och jag håller på med salvor utan något resultat. En sköterska som inte kan använda händerna. Ja, stor nytta är jag inte precis på jobbet. Fick istället agera "good nurse" och komma med uppmuntrande kommentarer när syster L fick hålla i skalpellen och tömma en varböld. Kunde hon nog ha klarat sig utan. Patienten också.
Beskedet om jobb dröjer. Börjar bli irriterad, förstår de som hävdar att ett dåligt besked är bättre än inget besked alls. Dessutom får jag vibbar om att jag inte kommer få det. Vet inte ens varför jag bryr mig så mycket, SÅ gärna vill jag inte jobba där. Men jag trivs och det är alltid trist när någon annan föredras, särskilt när de nu känner mig. Men det kryllar å andra sidan inte av psyksystrar i världen och vill jag verkligen byta jobb så är det nog inga större problem. Och som sagt, jag har ju jobb.
Kompletteringarna är inskickade till uppsatsen men jag har inte fått någon bekräftelse. Tycker hon kunde skriva ett "hej har fått mailet"-svar åtminstone. Nu kan jag bara hoppas det har kommit fram, vill inte tjata heller. Men trots att myndigheterna har farhågor om e-post så måste det ju vara relativt säkert. Under alla år jag har mailat har jag aldrig skickat fel. Förrens nu då kanske. Men då får ju någon en trevlig stund av intellektuell läsning iaf.
Sen vill jag framföra några ord om midsommar. Julen har ju julklappar, nyår har fyrverkerier. Påsken har påskägg och till och med Halloween har godis. Men vad har midsommar? Färskpotatis? Men vem har inte ätit färskpotatis än? Sill? Ja, det är ju en delikatess... Nej det måste vara blommor. I regnet. Vilket är fint men inget man kan plocka med söndertrasade fingrar och pollenallergi. Vi måste komma på nåt nytt till midsommar.
Snart semester
"De ser så gemytliga och eviga ut, älgarna, men vi har dem bara till låns."
Erland Loe, Volvo lastvagnar
Och med älgar är det som med barn. De blir stora och lämnar oss. Lilla L har klänning och hårband på sig i dag, helt på eget bevåg. Hon ser ut som alla andra 6-åriga flickor gör. Har hon kapitulerat för samhällets normer?
Har jobbat natt, tycker om att jobba natt. Tycker inte om att vända tillbaka dygnet bara och nu kämpar jag mot sömnen redan och klockan är halv ett på dagen. Men jag kommer väl i kapp.Ska vara borta från jobbet i nio veckor nu, först jobba på fängelset i fyra och sen fem hela veckors semester. Vi har bokat båtbiljetter till Medeltidsveckan i Visby, ska bara komma ihåg att ringa och meddela min bror att vi kommer bo hos honom. Inga andra semesterplaner. Eller, ja, det blir väl en sväng till Öland och några turer till Landet. men inget avancerat. Vi funderar på att åka utomlands till vintern istället men det är svårt att planera det redan nu.
J är på fest idag och jag är bakis. Var på polsk ölprovning igår och drack för mycket vin. Så kan det gå. Det är inte så farligt egentligen, mest är det tröttheten som är besvärande. M hade lagat mat och vi kacklade nästan till midnatt. I nästa vecka borde jag få besked om jag får tillhöra gänget på riktigt eller inte. Jag är inställd på det senare och det är fortfarande OK, om jag inte får jobbet ska jag diskutera om jag kan få några nätter på schemat. Och högre lön :-).
Styckeindelning fungerar inte, sorry.
Ja, jag förstår ju att många är nyfikna på hur det har gått. Så jag kan gladeligen berätta att det gick bra. Jag hittade kläder till båda tillfällena. På examinationen hade jag en grönrutig tunika och 3/4 byxor. Jag hade plattat håret för att se vårdvetenskaplig ut, var så gott som osminkad och hade låga svarta skor. På intervjun hade jag en marinrandig storskjorta. Lite otippat med marint, jag vet, men det var det enda stiliga jag kunde hitta som dolde tatueringen men ändå höll mig hyfsat sval i värmen. Senare berättade Linnea att den var genomskinlig, tack och lov att jag inte visste det. Samma byxor som dagen innan och högklackade sandaletter. Uppsatt hår. Sen vet jag inte om det faktiskt var kläderna men examinationen gick bra, med några mindre justeringar har jag nu en magisterexamen i vårdvetenskap. Intervjun gick nog också bra, jag ska iallafall till Pliktverket i nästa vecka och nu står det mellan mig och en till och jag känner att det, trots att det antagligen blir den andra som får tjänsten (ja, mindre erfarenhet än vad jag har är ju inte möjligt), ändå är OK och jag får vara nöjd att jag kom så här långt. Dessutom ska det bli oerhört spännande att få samtala med en livs levande psykolog (Vad fasen ska jag ha på mig då?). Annars kan jag meddela att jag inte kan sova igen. Och efter idag är det nog helt kört. Var med barnen på stranden tillsammans med resten av befolkningen i staden när en ORM ringlar förbi. Mitt bland alla handdukar och uppblåsta krokodiler. Herregud, mitt hjärta stannade. Tror till och med att jag skrek lite. Och nu vågar jag inte sätta fötterna på golvet av rädsla att en orm kommer för nu ser jag dom överallt. Mardrömmar i flera veckor är en rimlig gissning. Har börjat gå loss på pocketböckerna som samlats i hyllan under terminen. Kan säga att Erlend Loe är kung, läste Volvo Lastvagnar igår. Det är besvärande att svenska inte är hans modersmål så jag antar att översättaren har gjort rätt för sin lön. Språket är underbart iallafall. Citat kommer...
Höjd hastighetsgräns
Överlever jag den här veckan, klarar jag vad som helst. Första smällen i fredags, den uppsats jag ska opponera på är 47 sidor lång. 47. Min är 22. Idag kom den tredje uppsatsen till på onsdag, 41 sidor. Fasen. Jag kommer inte bli godkänd. Gick upp tidigt och tog barnen till dagis och skola, åkte ner till biblioteket och försökte läsa (47 sidor) men det var mer angeläget att åka ner på stan och hitta kläder till examination och intervju. Åt lunch med Linnéa och läste lite halvhjärtat på eftermiddagen men det var snart dax för hämtning, fotbollsträning och middag. Frammåt kvällen läste jag lite i riktlinjerna. Opponentens underlag ska vara examinatorn tillhanda minst tre dagar före examination. Fasen. Tisdag, onsdag, nej det blir inte tre dagar hur jag än räknar. Så nu vet jag vad jag ska göra i natt, när jag fått ur färgen ur håret för självklart fick jag en utmärkt idé om att färga håret just ikväll.
Och imorgon fortsätter det. Klippning vid 10, har fortfarande inga kläder, har lovat fixa avskedspresent till fröknarna på dagis, möte på jobbet vid 14, vårfest på dagis 16, sommarfest på skolan klockan 18. Och på onsdag... jag vill inte prata om det.
Min intervju blev flyttad också, såklart. Någon vill se hur hårt man kan pressa min stresströskel egentligen. Ska vara i Eskilstuna mellan 9 och 13 och på intervju 8 mil därifrån klockan 14.15. Lunch kan jag glömma, det är iallafall säkert.
Och så har jag blivit gammal. 32. Det är som att fylla 100, sa L. Ja det känns så faktiskt. Jobbade på min födelsedag och det var som man kan förvänta sig. Alla ville ta livet av sig och jag sprang som en tetting fram och tillbaka i kulvert. Blev kvar 45 minuter och kom nästan försent till Greken där vi åt med släkten. Firade vidare på lördagen med grillning och rödvin och igår läste jag pocketböcker på Landet. Men nu måste jag jobba.