På fisens mosse

Puh, hemma igen. Kom hem igår kväll. Vi skulle överraska barnen med en finlandskryssning på vägen hem från Öland och det höll på att gå åt skogen men ganska lustigt så här i efterhand. Det var i torsdags, ni vet, det regnade en del då. Åkte från Öland vid elva. Lunch före Söderköping vid två, åkte från Norrköping strax efter tre och tog in på E 4 istället för den vanliga skitvägen. Regnade kopiöst men enligt GPSen skulle vi vara på Vikingterminalen 16:49 och incheckningen för bilar var öppen till halv sex så det var rätt lugnt. Men inte gick det fort, ingen sikt och en del trafik. Med 33 km kvar tog det stopp. Rörde oss framåt i 10 km/timmen. Börjar kasta lite oroliga blickar mellan GPSen och klockan. När klockan var 16:40 och vi hade 27 km kvar började vi misströsta men barnen sov i baksätet och visste fortfarande inget som tur var. Vid 17 vaknade dom och jag fick förklara varför vi satt fast i en bilkö i Stockholm och inte var hemma redan. Tyvärr kids, vi skulle överraska er men nu kommer vi ingenstans så... Då lättade kön lite. En kamp mot klockan och GPSen började. Svängde av E 4 och hade 7 km kvar klockan 17:29... när GPSen gav upp och vi körde fel. Något stressande. Men den kom igen och J lyckades hitta rätt så 17:43 parkerade vi bilen (incheckningen för bilar var ju stängd) och rusade i ösregnet in på Vikingterminalen. Checkade in 17:49 (de stängde incheckningen 17:45) och SPRANG genom hela glaskorridoren fram till Cinderella och gick ombord 17:56. 18:00 lämnade vi Stockholm. L sa; Mamma, jag visste inte att du KUNDE springa med den magen. Inte jag heller... Men det gick.

Trevlig kryssning faktiskt, vi åt gott och de hade massor med aktiviteter för barnen. Jag sov ingenting på natten för jag hade så mycket sammandragningar men det är smällar man får ta. Var egentligen aldrig orolig, det är ju två månader kvar. Handlade tax-free, barnen och J köpte godis, jag köpte bebiskläder :-).

Idag har vi haft storstädning. Dammat och svabbat och plockat. Jag har märkt att jag har lite PMS-beteende, jag fastnar i detaljer. Istället för att städa köket fastnar jag i att handdiska kaffekvarnen med en tandborste. Men J har lite koll och bryter när jag blir för fast i något onödigt. Annars är det lugnt. Har en enorm mage nu, ska försöka få ut någon bild snart. Men det är ändå lättare än med de två andra, vet bara inte varför. Men jag är inte deprimerad än och det hjälper jättemycket, jag ser rätt positivt på tillvaron. Håll tummarna för att jag slipper "stirra ut genom fönstret-fasen" den här gången!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0