Enligt Emma

Igår hade jag tänkt skriva nåt käckt inlägg om hur bra jag mådde. Huset var grundligt städat, handlingen avklarad, lillkillen nybadad och snusandes, underbart perfekt biff till middag och familjen samlad på kvällen framför chipsskålen och jag hade lyxat till det med ett halvt glas av finvinet vi fick i julklapp. Jag borde verkligen ha skrivit det där inlägget för idag känns det bara skit. Och ändå ska jag vara ledig en hel vecka till.

Det är egentligen inte dagisstarten i sig som känns jobbig. Jag vet att det är ett bra dagis, de andra två har ju gått där (vet inte om jag har skrivit det men vi fick ju byta dagis så fort de hörde talas om allergierna och nu ska han börja på allergiförskola. Inte nödvändigt enligt mig men det är ett bra dagis så visst). Och nej, det är inte separationsångest som J säger. Det handlar mer om en tid som nu är förbi. När ska vi ha tid att gosa på morgonen medan Sigge dricker sin morgonvälling? Före halv sju? Antar att det handlar om prioriteringar. Under ett och ett halvt år har vi bara prioriterat familjen men nu... bara jobb. De stora barnen kommer komma hem från skolan till ett tomt hus och snabbnudlar. Jag kommer återgå till Varannanvecka. Att alltid vara stressad varannan vecka, den vecka J jobbar eftermiddag, när Sigge ska hämtas i tid och de stora ska skjutsas hit och dit på aktiviteter och jag måste handla och laga middag som alla tål och matlådor och... fan. Hatar eftermiddagsveckor. Och jag tycker Sigge är för liten för att börja på dagis. Han behöver det inte. Han är jättenöjd med att leka med sina bilar och bollar här hemma, han har inget behov av att lära sig VÄNTA PÅ SIN TUR eller LÅNA. Han är en sån otrolig kille med så ren och glad energi och jag vill ta hand om honom själv. Och nu kommer jag aldrig mer att få vara hemma igen.

Så. Uppmuntrande eller hur? Men det är så det känns.