Enligt Emma

Nej då, vi lever allihop! Har bara inte riktigt prioriterat att sitta vid datorn och skriva. Livet snurrar på i rymdraketfart. Jobba, skjutsa ungar, tvätta, laga mat, sova och sen om igen. Har inte träffat en kompis privat på flera veckor. Hopplöst. Och jag vet att ni vet men jag skulle så väldigt gärna ha tid att rida mer men det finns inte en chans. Men måndagarna är heliga.

 

Jobbar hela tiden nu, några timmar extra på onsdagar och imorgon ska jag jobba kväll på avdelningen. Egentligen vill jag vara hemma mer, inte mindre, men vi behöver verkligen pengarna. Och just nu är det OK att jobba, jobbet på stan är till och med riktigt roligt. Nej, vi byter inga lungor eller utför neurokirurgi men faktiskt känns det som ett viktigt jobb. Och ibland gör vi riktigt bra saker.

 

Sigge pratar och pratar, långa omständiga meningar. Men det är svårt att förstå vad han säger. Oftast är han som ett eko och då är det lättare. Han älskar sitt dagis tack och lov för det blir långa dagar ibland. Men snart får han bara gå två dagar i veckan fram till mitten av december. Jag ska vara hemma med honom en dag i veckan och det ska bli jättelyxigt. Jag har ju vabbat någon dag nästan varje vecka men det är inte samma sak. Instängd i ett hus med en understimulerad febrig 2-åring har sin charm men det är trevligare att kunna göra utflykter. Hans förkylningsastma verkar bli sämre, minsta lilla förkylning och han rosslar och piper som ett gammalt ånglok. Tänk att maken och jag har så dåliga gener!

 

Men just nu är det väl en mellanperiod egentligen. En transportsträcka till något annat. Maken har ett och ett halvt år kvar på utbildningen och jag har väl 30 år kvar på jobbet. Ingen semester att se fram emot, inget inköp av husdjur (ponny) och ingen flytt. Booooring. Tur att jag inte bloggar så ofta längre, stackars läsare lär dö av uttråkning.