Enligt Emma

Mina barn går mig på nerverna. Sonen, som ska bli rockstjärna, har terroriserat oss med en hemskt vinglig version av Smoke of the water på sin juniorgitarr som är rejält ostämd. Nu har han utökat sin repertoar med en slinga från Iron Man och introt till Nothing else matters. Yey. Han tänker minsann bli rockstjärna. Eller fotbollshjälte. Kan man bli båda? Nej, säger jag-drömförstöraren. Jo, säger dottern som alltid tar Vs sida, för det är ju typ samma sak. Eh? Jo, båda spelar ju.

Ja, i övrigt snurrar det på. Kämpar på med jobbet och jag måste säga att chefen faktiskt försöker. Jag har fått mitt önskeschema och får hänga på mottagningen. Eller hänga och hänga, man vet aldrig vad man blir indragen i där. Har fått ett nytt projekt att roa mig med och det piggar ju alltid upp. Ska kolla imorgon om jag kan få lite semester, hittade en trevlig vecka på Mallis som barnen säkert skulle uppskatta. En gitarrfri vecka är precis vad vi behöver.

Efter filmer vi minns ska man kanske lista de bästa TV-serierna. Men vad har hänt? Det är ingenting att se på TV just nu. Jo förresten, That 70s show, men vem kan titta på TV på eftermiddagarna? Jag saknar en riktigt bra serie att längta efter,
att handla ostbågar till. En sjukhusserie som ER, Greys, House. Men jag får väl se en till film.

Den här låten har förföljt mig i veckor nu och nu hoppas jag någon annan får den på hjärnan; Varsågod!