Enligt Emma

För längesen... (vänta... nu) när jag fyllde fyra år... (ahhhh) fick jag en (nu) gåva av min... C.. far... G... En fin pres...D...ent, (grrr) när jag fyllde fyra år... Klang har stämt min gitarr och barnen tvingar mig att kämpa igenom Teddybjörnen Fredriksson med akustiskt akompanjemang. Shit jag har fullt sjå att klura ut ackorden och så ska man byta på rätt ställe också. Vackert. "Sjung om hon som vill pussas mamma" ber L. Ja men det är banne mig sista gången jag sjunger Cecilia Lind. "Och sen Teddybjörnen, bara EN gång till". Imorgon är äntligen den stora dagen när V ska börja på gitarrkurs. Vi kanske kan börja lira Lille katt eller Vad tar ni för valpen där i fönstret istället. Det känns rätt lockande just nu.

Ny jobbvecka. Har väl inget mer att säga om det. Kan ju se att det inte bara är ljuvt rosa med att jobba kontorstid, för det första känner jag mig utanför. De flesta av mina vänner jobbar inte kontorstid och våra luncher eller fikautflykter känns som ett minne blott. För det andra känns det lite ineffektivt. Alla börjar samma tid, vilket innebär att det tar ÄNNU längre tid för mig att komma till mitt lilla (haha) kontor. Och samma sak när alla ska gå hem samtidigt. Men, som J säger, jag ska ju vara glad att jag har ett jobb. Han är mer orolig för varslen än han säger.

Här kommer en uppiggning för alla måndagshatare (undrar vart Vs musikintresse tar honom, vad som helst utom dansband);