Enligt Emma

Äntligen hemma igen. Kan inte sova ensam på hotell, det går inte. Vaknade varje timme första natten men fick sova till 2 nästa natt. Fast sen sov jag nästan inget mer. Så igår var jag helt slut och somnade före tio. Vaknade skakande vid 4 av en jättemärklig mardröm där jag skulle få ner lik i en hiss. Så idag på jobbet var det många som påpekade att jag såg trött ut och det är alltid lika roligt. Varför påpekar man det? Skulle det någonsin göra någon tacksam och glad för att folk uppmärksammar att de ser trötta ut?

På utbildningen, som förövrigt var så där, blir jag plötsligt medveten om hur mycket jag saknar psykiatrin. Det är ju där jag har mitt hjärta. Började drömma om ett nytt spännande jobb tills Lisa drog tillbaka mig till verkligheten. Tjock och trött. Knappast en arbetsgivares förstahandsval. Men, men. Jag sitter ju inte i sjön. Det är inte katastrof på jobbet. Inte mer än 32% iallafall.

Och äntligen kommer våren! Snön rasar från taken och man ser asfalten på vissa ställen. Har plockat fram basketkängorna igen men ser att de börjar ge upp. Kanske skulle investera i ett nytt par. Gröna kanske?

Inga planer för helgen utom att försöka sova i kapp. Borde plugga lite ryska. Kanske gå på bio. Vill för en gångs skull inte shoppa, ingen mening när alla kläder sitter illa för tillfället. Barnen tycker att det är roligt med min mage. Igår släppte jag lite väder (ja ursäkta detaljerna men det händer i de bästa av hem) och sonen tittade förundrat på mig och sa: "Mamma! Magen är ändå kvar!"