Enligt Emma

Lilla hjärtat är sjuk. Inte särskilt tuff längre kan man säga. Han är snorig och hostar och har feber. Så han vill bli buren av mamma, nåt annat duger inte. Men mammas rygg klarar inte 9 kg hela dagarna så vi jämkar och han får sova i min famn. Då kan jag åtminstone sitta och läsa samtidigt. Nu har jag lyckats smita ur hans järngrepp en stund för att få i mig nåt att äta men han vaknar nog snart och ropar. Och jag tycker det är så jobbigt! Inte att bära eller att han sover på mig förståss, men att han är sjuk. Jag bara väntar på att han ska få svårt att andas som de andra har fått. Jag lyssnar och känner och tittar och inbillar mig. "Låter det inte väsande?" frågar jag J. "Jo det gör det för han är FÖRKYLD" säger J, men jag vet att han är lika orolig för astma som jag. För det är helvetet på jorden att vakna mitt i natten av ett barn som inte får luft och som har ögonen fulla med ångest.

På måndag måste ni tänka på min dotter och hoppas att allt går bra. Jag får inte säga vad det är för hon vill inte att någon ska veta i förväg, men håll tummarna!